Du är här: Blogg > Allmänt > Dans le metro

Dans le metro

På hemresan från kvällens klassträff hoppade jag och Adrian på en smockfull metrovagn. Sneaky som jag är, lyckade jag ändå snabbt hitta mig en sittplats, vilket var en lättnad då jag skulle följa med tåget hela vägen till ändstationen vid triumfbågen.

Mitt emot mig sitter tvÃ¥ smÃ¥killar som pratar spanska, och snart inser jag att det gör även resterande folkmassan i vagnen. DÃ¥ platsen bredvid mig plötsligt blir ledig, tar Adrian ett steg Ã¥t mitt hÃ¥ll, men en tredje liten pojke hinner före och slÃ¥r sig ned. Hans föräldrar säger Ã¥t honom att ge platsen till Adrian, och det hela blir till ett väldigt ojande och ”non, mais ça va”-ande Till slut fÃ¥r vi i alla fall sitta tillsammans.

När min norske vän väl stiger av metron, blir de vuxna spanjorerna helt utom sig. På spanska börjar de fråga mig (tror jag) om vi inte var vänner? Känner ni inte varandra? Varför gick han? Si si, svarar jag och ler.

DÃ¥ norrmannen är borta dansar rÃ¥ttorna pÃ¥ bordet, och snart börjar de smÃ¥ pojkarna prata med mig istället. Föräldrarna tar fram sina kameror för att ta kort pÃ¥ oss tillsammans, och jag känner mig en smula generad. Visst var de bÃ¥de söta och gulliga, men deras spanska var ganska svÃ¥r för mig att förstÃ¥. Innan de ska gÃ¥ rÃ¥dfrÃ¥gar de sin mamma om vad de ska säga till mig när vi skiljs Ã¥r. ”Säg au revoir, eller ciao om ni vill. Annars kan ni säga bye”. Au revoir, ciao, bye, bye, och sÃ¥ var de borta.

På metron har man aldrig tråkigt.

En kommentar till “Dans le metro”

  1. Mamma skriver:

    Jaha, dÃ¥ har du blivit en turistattraktion dÃ¥……

Lämna en kommentar