En och en halv timmas sömn. Kaffe. Övernattshavregrynsgröt. Hur ska den här dagen gå? Jobb. Springa. Träffa de två. Sov. (!) Somna. 

Först ska jag ta mig till jobbet. Men nej, före det måste kläder på. Kallt. När klockan är elva, då är hon nästan tolv, vilket betyder nästan lunch. Och då är ju dagen nästan över.

Fyra dagar, fredag, helg, ledig, två dagar. Sedan är det slut. Sedan är jag fri. Med två och en halv vecka tills flygplanet lyfter ifrån Landvetter och jag börjar mitt liv som bostadslös parisiska. Det ska bli spännande. Men först, ta på sig kläderna. Ja.

Tidiga mornar och kaffe. En lugn timma framför datorn, med uppdateringar från cybervänner och inspirationskällor. Kanhända en nyvaken hund. Hur blev jag en morgonmänniska? Tydligen är jag det nu, annars går man inte upp klockan sju på sin lediga dag.

Jag ska springa snart, fast helt jättemycket peppad är jag inte. Man blir så lugn under timmar som den här, och då kan det vara svårt att se sig själv flyga genom skogen om mindre än en timma. Samtidigt är tidiga löpturer väldigt fina. Så länge magen och kroppen och knoppen samarbetar.

Jag har inga planer för glammigt. Annat då än att jag ska uppdatera omvärlden, aka mamma, om min och Ellens vistelse i Paris. Men hör och häpna, klockan är tolv minuter över sex denna fredagsmorgon, och jag fick för mig att skriva något.

Alldeles strax ska jag ta mammas cykel och fara iväg till jobbet. Det borde jag inte, för i däcken råder brist på luft. Två veckor har jag kvar att jobba nu, exakt. Härda ut kallas det.