Underställ och fuskpälspannband, sÃ¥ förbereder man sig inför en dag ute i ett decemberparis när man haft feberfrossa under natten som varit. Jag bestämde mig för att stanna hemma pÃ¥ förmiddagen och vila medan de andra gÃ¥r pÃ¥ Musée d’Orangerie och tittar pÃ¥ de fantastiska tavlorna, för att sedan möta upp dem lite senare istället.

Planen för ikväll är att strosa runt i vintagebutiker i Marais, äta pizza pÃ¥ bästa stället i Paris (Sant Antonio’s), kika runt pÃ¥ sagovaruhuset Galleries de Lafayette som har specialöppet idag, samt promenera runt pÃ¥ julmarknaden vid Champs Elysées. LÃ¥ter fint för en söndag tycker jag.

Egentligen borde jag verkligen ta tag i att mejla CSN, men det känns sÃ¥ jobbigt att jag istället sitter och tittar pÃ¥ mer Grey’s Anatomy. Oh well. Jag hoppas sÃ¥ att det löser sig i vÃ¥r sÃ¥ att vi fÃ¥r läsa de kurserna vi vill. När vi var vid Sorbonnes sekretariat förra veckan träffade vi ju nämligen pÃ¥ en tjurig fransyska som sa att det nog inte alls skulle gÃ¥ att göra sÃ¥ som vi ville, för det hade tydligen ingen nÃ¥gonsin gjort förut. Sure bacon.

Jag funderar förresten pÃ¥ att titta in pÃ¥ Svenska Kyrkans julbasar innan jag hoppar ner i metron senare. Det är nämligen sista dagen den är öppen, och jag är lite nyfiken pÃ¥ vad det är egentligen. Ellen sa att de skulle sälja massa svenska prylar och godsaker, vilket ju är himla lockande, även om det känns lite onödigt att köpa sÃ¥dant när vi ändÃ¥ är hemma om nÃ¥gra dagar…

Klockan är halv fyra, vilket ju betyder att det snart blir mörkt, trots att jag inte varit utanför dörren än idag. Det är lördag, tror jag, men jag sitter i sängen och tittar pÃ¥ Grey’s Anatomy för första gÃ¥ngen pÃ¥ ett halvÃ¥r. När datorn bestämmer sig för att den mÃ¥ste buffra, vänder jag blicken mot fönstret och betraktar istället mina grannar som passerar innergÃ¥rden lite dÃ¥ och dÃ¥. Mest är det vÃ¥r gardienne, men även den snygge katthussen, och den virriga gamla dementa tanten i leopardpäls har visat sig. PÃ¥ fjärde vÃ¥ningen öppnade en fyrtiÃ¥rig man, förmodligen ungkar, just fönstret för att skaka av sin koskinnsmatta.

Jag ligger under min rosa filt, den underbara gosiga, och fryser inte trots att det blåser in kall parisluft genom ventilationen som inte går att stänga. Jag har i och för sig ställt en kudde framför den, ventilationen alltså, vilket hjälper lite.

Till lunch åt jag grekisk yoghurt med sylt och havregryn, bara för att det liknar det mellanmål jag och mina bröder brukade äta jämt och ständigt när vi var små. Några lussebullsgifflar tog jag också, som Fia och Julia hade med sig från Sverige. De två flickorna ja! De är här nu, och befinner sig någonstans ute i staden med Ellen och turistar för fulla muggar. Och jag är sjuk. Ont i halsen, plus sånt där som jag brukar kalla mysigt, men som egentligen inte är så mysigt (fast ändå lite på något sätt).

Kanske gÃ¥r jag iväg till mataffären senare och handlar nÃ¥got till middag, och möjligtvis lite glass till den sjuka. Fast det lutar nog mot pestopasta även idag, för det verkar lite kallt därute. Alldeles för kallt för att ge sig ut…

En bild på min utsikt, utan grannar för stunden.

Idag var det dags för det huvudsakliga slutprovet, vilket naturligtvis gjorde att jag inte kunde sova på hela natten. Inte förrän runt kvart i sex, tjugo minuter innan klockan skulle ringa, lyckades jag äntligen somna! Puh, det var ingen rolig natt.

Halv åtta satt jag på metron på väg mot Sorbonne och provskrivandet, och då stannar självklart tåget i en kvart på första stationen. Jag var livrädd att jag skulle komma försent, då det såg himlans mörkt ut där ett tag, men på något mirakulöst sätt kom jag fram i tid trots allt!

Provet tog tre timmar, och var fyra olika delar: grammatik prov (1h), hörförståelse (20 min), läsförståelse (40 min), och till sist en uppsats (1h). Med mina tjugo minuters sömn var jag efteråt ett vandrande spöke. Helt utmattad och inte en enda tanke kunde jag forma.

EfterÃ¥t gick vi ut och Ã¥t med klassen, och jag var smart nog att tacka nej till att börja tentafesten med dem redan vid lunchtid. Istället gick jag hem och sov, och nu ska vi strax iväg pÃ¥ förfest hos Normännen. Ikväll blir det partaj till tusen, det behövs efter denna hektiska, stressade, nervvrakande veckan… PÃ¥ mÃ¥ndag är det dags att ta tag i plugget igen, för ännu Ã¥terstÃ¥r det muntliga provet innan det är jullov!

Denna morgon gav vi oss av för att gå på vår allra sista föreläsning om Frankrikes historia. Vilken lyckans dag! De andra två föreläsningarna vi har varje vecka är alltid tusen gånger mer intressanta än den här. Professorn, som vi misstänker är rektor för hela vårt program, är en mycket underlig gubbe. Han saknar i princip alla de egenskaper en bra lärare bör ha. Dessutom verkar han vara lite rädd för oss studenter, då han aldrig någonsin tittar oss i ögonen. Han går istället blundandes runt och mumlar för sig själv med ena handen innanför byxan.

En lite sämre sak med att föreläsningarna snart är slut, är att vi mÃ¥ste börja plugga ordentligt inför slutproven… Egentligen sÃ¥ ska dessa prov vara riktiga bagateller, i jämförelse med de riktiga slutproven, men alla professorerna har gÃ¥tt igenom sÃ¥ otroligt mycket under sina föreläsningar att vi inte vet alls vad proven kommer handla om eller vad vi borde läsa pÃ¥. SÃ¥ det blir väl bara till att plugga hela Frankrikes historia inför detta prov.

I pausen bestämde jag och Ellen oss för att gå till ett mysigt litet café som vi velat prova länge, så vi lämnade de andra, som bestämt sig för att gå till biblioteket,  och delade på en äpple-kanel-muffins under en timmas småprat och jullovsplanerande.

Vid halv tre var jag tvungen att lämna min kära, och istället ta RER-tåget emot Cité Universitaire och min lektion. Väl där blev jag mottagen av en mycket sur lärare. Ojojoj. Ja, det hade tydligen gått riktigt dåligt för de flesta i klassen på vårt förra prov, och detta fick vi nu lida för. Inte en enda millimeter ville hon dra på mungiporna. Emot slutet av lektionen skulle vi trots detta leka en lek, då hon lovat oss det fredagen innan, vilket till sist lyckades lätta upp stämningen lite. Fransyskor alltså..!

DÃ¥ jag och Ellen bestämt oss för att gÃ¥ ut och äta ikväll sÃ¥ snart hon slutat skolan, hade jag tänkt att överleva pÃ¥ kaffe fram till dess. Inte nÃ¥gon jättebra idé tydligen. Kaffeinet gjorde mig fruktansvärt speedad, men förblev vrÃ¥lhungrig. Men men, man skola lära sig av sina misstag…

Idag under rasten mellan litteraturföreläsningen och lektionen åkte Ida och Ellen iväg till Palais-Royal, medan jag följde med Adrian, Trygve och deras norske kompis som är på besök, till Panthéon. Jag hade aldrig varit där innan, trots att det bara ligger tjugo meter ifrån våra föreläsningslokaler. Nu har jag alltså sett en massa kända intellektuellas gravar, inklusive Victor Hugos, Marie Curies, Voltaires och Rousseaus. Fantastique!

Nu må jag bege mig, så att inte Miss Dellen får vänta..

Bonsoir! Idag har varit en dag lik alla andra dagar, bra helt enkelt. Det känns nästan lite orättvist att alla mina dagar är sÃ¥ bra nuförtiden. Livet är inte sÃ¥dant, det var i alla fall vad jag trodde…

Morgonen började relativt sent, för både jag och Ellen börjar (förmodligen) bli lite smygsjuka, vilket gjorde det svårt att komma ur sängen. Vi åt frukost och lyssnade på julmusik som vanligt, och sedan ägnades förmiddagen åt läxor och matlagning. Vardagligt, men åh så väldigt bra ändå!

Klockan tvÃ¥ tog jag metron till skolan, där vi hade diktamen det första vi gjorde. En diktamen pÃ¥ siffror. EfterÃ¥t skulle läraren försöka fÃ¥ hela klassen att säga de där talen i kör. FyrtyofyramiljardertvÃ¥hundrafemtiofemmiljarderÃ¥ttioÃ¥ttatusentrehundratjugo är inte det lättaste att säga pÃ¥ franska…

Ikväll ska vi gå på bio på Champs Elysées igen. Sista twilightfilmen, trots att vi inte sett den föregående än. Det ska bli prima!

I morse satte jag mor min på tåget mot flygplatsen, och nu är hon redan hemma hos hunden och Arven igen. Mysiga dagar har vi haft när jag och Ellen visat henne runt i Paris, staden vi båda förälskat oss i. Här är vi och beskådar de internationella björnarna som står uppradade längst eiffeltornsparken. På bilden poserar vi såklart med den svenska björnen, som skulle föreställa Rönnerdahl.

Ikväll har vi varit på Café Courcelles och betalt hyran till våra faddrar (eller hyresvärdar som vissa väljer att kalla dem). Vi satt i nästan en timma och diskuterade kulturer, böcker och språk på en något knagglig franska. De är så otroligt söta att man knappt kan förstå det, men samtidigt är det himla läskigt att prata med dem på det här himla konstiga språket..!

Nu ska jag strax göra mig i ordning för natten, eftersom vi ska upp med tuppen imorgon (halv nio? nio?) och bege oss iväg pÃ¥ ytterligare en föreläsning i fransk konsthistoria – en av mina favorittimmar under veckan!

Varje kväll klockan kvart i sju stänger min kropp av. Den verkar pÃ¥ nÃ¥got sätt vara in programmerad att fungera ett visst antal timmar, och vid just den här tidpunkten har energin runnit ut. Men innan det är dags för kvällens powernap ska jag ta och skriva lite här, eftersom mamma fÃ¥tt mig att lova över telefon att uppdatera bloggen lite oftare…

Den här veckan har skolan varit lugn. Ovanligt lugn. Misstänkt lugn. Vad händer egentligen? Var har hon för planer egentligen den där läraren? Ja, efter två efterföljande dagar utan läxor börjar jag allt undra. Idag har vi i och för sig haft två prov, men det har vi varje torsdag så det räknas inte riktigt.

Profitez-en har varit ordern frÃ¥n läraren, ”tag vara pÃ¥ det!”, och det har vi gjort. IgÃ¥r var vi till exempel och fikade pÃ¥ Svenska Institutet med Amanda Evertsson som gick i min klass första Ã¥ret pÃ¥ IB. Mycket bra förmiddag!

PÃ¥ l’Institut Suédois finns en anslagstavla, och där satt en lapp skriven av en fransk tjej som ville ha ett sprÃ¥kutbyte:  hon ville lära sig svenska av nÃ¥gon som ville lära sig franska. Jag mejlade henne imorse, och väntar nu med spänning pÃ¥ svar.

Snart är det helg igen, och dÃ¥ ska vi väl ta och hitta pÃ¥ nÃ¥got roligt. Kanske Ã¥ka ut till Versailles, för det är nÃ¥got vi bÃ¥da velat göra länge. Vi har ocksÃ¥ tänkt att Ã¥ka till ”Affären”, en svensk matbutik i Montmartre. Det skulle vara kul att köpa hem lite pepparkakor, glögg och filmjölk…

Livet här fortskrider som vanligt, skola, helg, skola, helg. Det är en fin cykel!

I fredags var vi som vanligt helt döda efter att ha gått i skolan hela veckan, så då bestämde vi oss för att se på film. Två dagar i Paris var lika bra som vi förväntat oss.

Under lördagen var vi förutseende nog att göra helgens läxor, och därefter tvingade vi oss ut i regnet för att veckohandla pÃ¥ Monoprix. (det senare kan man inte göra pÃ¥ söndagar, för dÃ¥ ska tydligen inte mataffärer hÃ¥llas öppna…)

Senare pÃ¥ kvällen mötte vi upp nÃ¥gra kompisar vid Hôtel de Ville, för vi skulle fira Idas födelsedag. Vi satte oss pÃ¥ ett mysigt brasseri – där personalen var knasigt inkompetenta – och Ã¥t god fransk mat. (Pour moi, une crêpe avec ost och skinka)

När vi var klara där sprang vi in i en liten speceriaffär och köpte drinktillbehör. Vi skulle nämligen blanda drinkar i Idas mysiga lilla (stora) lägenhet i Marais. Det blev en mycket bra kväll, en norsk-svensk-afton i Paris. Det var roligt att få lära känna Ida och Trygve, som båda går i Ellens klass, lite bättre. Utöver dessa tre franskdebutanter och mig, var det två andra människor med; Adrian (herr norrman som går i klassen min), och en av Idas komisar som var på besök denna helg.

DÃ¥ klockan närmade sig halv tvÃ¥, och metron snart skulle sluta gÃ¥ för natten, bestämde vi oss för att dra vidare. Vid denna punkt var det bara jag, Ellen och Adrian som höll igÃ¥ng, sÃ¥ vi begav oss själva mot Showcase, en liten klubb som ligger vid en av broarna längst Seine. Efter lite dansande haffade vi fram emot fyratiden  en taxi och Ã¥kte hem. Adrian sov pÃ¥ vÃ¥r soffa, och dagen efter fick vi en himlans chock dÃ¥ vi vaknade och klockan redan var halv tre…

Söndagen försvann alltså nästan. Men vi var glada ändå, och åt (mer) crêpes vid ett fint litet crêperie i Marais, mys-hoodsen.

En blogg ska ha bilder, men det finns inte så värst nya på denna lilla dator. Därav denna bild ifrån Ellens tjugoårsdag.

På hemresan från kvällens klassträff hoppade jag och Adrian på en smockfull metrovagn. Sneaky som jag är, lyckade jag ändå snabbt hitta mig en sittplats, vilket var en lättnad då jag skulle följa med tåget hela vägen till ändstationen vid triumfbågen.

Mitt emot mig sitter tvÃ¥ smÃ¥killar som pratar spanska, och snart inser jag att det gör även resterande folkmassan i vagnen. DÃ¥ platsen bredvid mig plötsligt blir ledig, tar Adrian ett steg Ã¥t mitt hÃ¥ll, men en tredje liten pojke hinner före och slÃ¥r sig ned. Hans föräldrar säger Ã¥t honom att ge platsen till Adrian, och det hela blir till ett väldigt ojande och ”non, mais ça va”-ande Till slut fÃ¥r vi i alla fall sitta tillsammans.

När min norske vän väl stiger av metron, blir de vuxna spanjorerna helt utom sig. På spanska börjar de fråga mig (tror jag) om vi inte var vänner? Känner ni inte varandra? Varför gick han? Si si, svarar jag och ler.

DÃ¥ norrmannen är borta dansar rÃ¥ttorna pÃ¥ bordet, och snart börjar de smÃ¥ pojkarna prata med mig istället. Föräldrarna tar fram sina kameror för att ta kort pÃ¥ oss tillsammans, och jag känner mig en smula generad. Visst var de bÃ¥de söta och gulliga, men deras spanska var ganska svÃ¥r för mig att förstÃ¥. Innan de ska gÃ¥ rÃ¥dfrÃ¥gar de sin mamma om vad de ska säga till mig när vi skiljs Ã¥r. ”Säg au revoir, eller ciao om ni vill. Annars kan ni säga bye”. Au revoir, ciao, bye, bye, och sÃ¥ var de borta.

På metron har man aldrig tråkigt.