Det finns så mycket man kan känna om man är en människa. Är man dessutom en IB-student i examinationstider, då är det rackarns inte lätt. Känslorna åker berg-och-dalbana, och tankarna snurrar runt i evig evinnerlighet.
Men som sagt slösar man energi om man är nervös, och man kan inte göra mer än man gör. På söndag ska jag vara helledig och stressa ned, och sedan är det banne mig full fart framåt!
Min väckarklocka har den mycket irriterande vanan att pipa högt och gällt, just när jag absolut inte tänkt gå upp. Möjligt är, att en amitiös tanke flugit igenom mig kvällen innan, om en tidig morgonlöprunda för att rensa tankar och kropp, men att man kan inte kan lita på sådanna infall tycker jag väckarklockan borde förstå. Det är sunt förnuft, och dessutom ska klockan vara någorlunda high tech.
Nu är jag iallafall uppe, vid en lite mer human tidpunkt, och har tänkt att ta ett jättehopp från sängen för att landa inne i duschen. Därefter blir det till att turbostäda huset, eftersom Ellen ska komma och sedan jag märkt att huset visst är tretusenfemtiofyra kilometer ifrån välstädat.
Aldrig har jag varit med om att så mycket saker borde göras, samtidigt som inget riktigt blir gjort som det ska, trots att jag ingenting annat gör än just gör. Revision period får allting att snurra i huvudet på mig, och jag antar att tankar virrar lika planlöst förbi i de flesta caring-inquiring-risk-takers jag känner.
Det tankevirrvarret kommit frram till idag (med stor hjälp av ellenflickan) är att jag ska lova mig själv mindre och göra det jag bestämt. Därför gör jag nu tvärt om.
Varje dag ska jag knappra ned några ord här på glammigtsidan. Det är det ena. Dessutom ska psykologi-indexkorten pluggas på femton minuter varje dag, och franska uttryck övas tio minuter innan kvällsdags.
Nu har jag lovat halvtunt och tänkte hålla nästan nästan runt.
Motivation och inspiration. De kommer och går lika flyktigt som citronfjärilar en sommardag. Alla de hundra bilder jag sparar ned till hårddisken, alla fina böcker som jag läser eller tvingas läsa, och alla fåglars parningskvitter under mina vårpromenader, får mig att bli alldeles kreativ och full av fart. Sedan, huxflux, så är det borta. Man får väl passa på när det finns där, men jag önskar att jag kunde hitta någon taktik för att hålla kvar det ett ögonblick eller två…
Inspirationsbild på hög nivå
Igår var det sommar, den kom direkt efter vintern, och jag kastade mig ner i solstolen iklädd endast bikiniöverdel och jeanshorts. Idag är det höst. Det verkar iallafall så, för det är grått och regningt och småruggigt.
Fast sommaren har jag hört ska återvända inom några dagar, och kanske har meterologerna rätt. Men sandalklackarna åker återigen in i garderoben och istället snör jag på mig löparskorna. Hej och adjö!
Äta. Sova. Plugga. Springa. Rinse and repeat.
Jag undrar hur det kommer bli sen efter IB. Kommer jag att plugga lika mycket? Ha samma krav? Kommer tiden över, som jag sagt att jag vill ha, finnas där?
Inte den blekaste aning har jag, om hur livet kommer att se ut i Uppsala. Det känns spännande. Fast jag hoppas att det blir lugnare, lite mer chill. Jag hoppas att jag kan göra det lite mer chill.