november, 2008

Idag har jag påbörjat och desutom nästan avslutat den andra omgången av julklappshandlande. Nu har jag bara kvar att handla till Ben och Davids dotter Hallie som jag aldrig träffat. Det känns lite skumt att köpa present till henne, men samtidigt skulle det kännas dumt att inte göra det.

 Ännu har jag inte postat de svenska julklapparna, eftersom det inte funnits tid dÃ¥ postkontoret har öppet. Jag mÃ¥ste verkligen fÃ¥ iväg dem pÃ¥ mÃ¥ndag…

När jag strosade runt på Nordströms, lyssnade jag till en man i kostym som satt och spelade julmusik vid en flygel. Det har jag aldrig varit med om i Sverige.

Just nu har jag en hemsk huvudvärk, och vill bara sluta ögonen för att förtränga den. Jag har redan gjort sÃ¥ gott jag kan med alla mina tabletter…

Igår var det dags för den omtalade Thanksgiving middagen, och vi körde ner nästan hela vägen till San Diego för tillställningen. Det hela skulle firas hos Davids syster Elaine, tillsammans med hela tjocka släkten. Det var verkligen otroligt mycket folk där!

På vägen så gjorde David en liten extratur för min skull, och jag fick äntligen se den mycket efterlängtade Hollywoodskylten! Många bilder knäpptes av och det kändes faktiskt riktigt häftigt!

Själva middagen var helt okej, och jag lyckades hör och häpna äta både kalkon, potatisgratäng och lite sallad! (Vuxenpoäng till Charlotte, eller vaddå?)

Vi sov sedan över hos Davids föräldrar nere i OC, och idag körde vi hela vägen hem i mycket frustrerande Thanksgiving traffic.

  Text känns överflödig här…

  Turkey, stuffing, cranberry sauce, pumpkin pies…

Imorses när jag vaknade var Ella redan i full gång med att baka Chocolate Chip Cookies. Varken jag eller hon har skola idag, på frund av att det är Thanksgiving imorgon. Direkt när kakorna var klara så åkte vi med Anna till hennes jobb, för att sedan strosa runt lite downtown och fönstershoppa.

Det var mysigt att gÃ¥ där med lilla Ella, trots att regnet faktiskt öste ned. Vi Ã¥t lunch pÃ¥ Chipotle och sedan ville Ella att vi skulle köpa efterrätt hos Ben & Jerry’s. She’s the boss, right?

  Starbucks först sÃ¥klart…

  Ella i regnvädret

  För att reta Marie..!

Nu ska jag strax bli upphämtad av Jessica för att se Twilight på bio. Eftersom hon jobbar på bion så kommer vi in gratis!

Det är sjukt. Fullkomligt overkligt. Jag kan inte fatta detta.

Aaaaaah!!! Men mina värdföräldrar förstår absolut inte storheten i denna nyhet! Haha, sjukt. Fruktansvärt sjukt!

 Okej, jag lovar att berätta hela historien. Det hela började vid middagsbordet för tio minuter sedan. David föreslog att de skulle ta mig till LA igen, vilket jag naturligtvis genast nappar pÃ¥… Han berättade att han känner en kille som jobbar där, TJ. Thyne.
  Någonstans långt bak i mitt huvud ringer det då en klocka. När David frågar om jag känner till tv-serien Bones, då klarnar det plötsligt! TJ. Thyne är ju killen som spelar Dr. Hodgins!!

Iallafall så undrade David om jag inte skulle tycka det vore kul att gå på en inspelning av Bones. Jag blev helt galen, tänk att få se det på riktigt, jag älskar ju den serien!!

 För er som inte är lika insatta i underbara Bones, nu vill jag främst fÃ¥nga Amanda och Maries uppmärksamhet, sÃ¥ är det samma person som spelar Stu Lou Who i Grinchen! Lucy Lou Who’s pappa! Detta är freaking fantastico! Jag kan inte greppa att David känner honom och att ”de brukar spela poker tillsammans”.

TJ. Thyne har också varit med i bland annat Vänner,  OC, CSI, Dharma and Greg, Navy CIS, och min och pappas lördagsfavorit Brottskod: Försvunnen.

Här har man bott i denna familj i fyra mÃ¥nader och varit totalt ovetande om en sÃ¥dan här sak…

Ella har komponerat en egen sÃ¥ng. Japp, ungefär sÃ¥här hoppar hon alltid omkring. Även om klockan är 06.30 en mÃ¥ndagsmorgon… Men visst är hon söt!

Jag känner mig nere just nu. Luisa Ã¥ker hem i övermorgon. IgÃ¥r hade vi en avskedsfest i hennes ära och den slutade i tÃ¥rar. Jag tror att jag kommer träffa henne ännu en gÃ¥ng innan hon Ã¥ker, men när hon väl klivit pÃ¥ det där planet sÃ¥ kommer jag förmodligen aldrig se henne igen. När jag lämnade Sverige visste jag ju iallafall att jag skulle komma tillbaka…

  Nicole, Cloë, Alana, Aja, Luisa och jag

Det var många som reagerade på inlägget om familjens hundar, och det faktum att de sitter i bur. Men jag måste nu säga att även om det är hemskt att de behöver sitta i bur innomhus, så får de ändå springa fritt ute i trädgården många timmar varje dag. Detta är uppenbarligen för lite för dessa hundar, och jag tycker att om man har skaffat sig en hund så får man faktiskt ta och gå ut med den.

Men som sagt så har jag ingen rätt att komma och klaga på hur de sköter sina hundar, det är inte mitt sak. Självklart kan man ju ändå ha åsikter i tysthet.

 Jag tror att det är relativt vanligt att hundar inte fÃ¥r komma in i husen här i USA. Dock är det inte sÃ¥ för alla hundar, farföräldrarnas hund Sammy tassar glatt omkring i hela huset. Favoritplatsen är ovanpÃ¥ soffan…

Visst känns det lite när man ser en bild på vovven i snön. Men om sex månader kommer jag hem och kramar den lilla valpen.

Idag var jag nere downtown med Luisa för allra sista gÃ¥ngen. PÃ¥ onsdag Ã¥ker hon tillbaka till sitt tyska land… Det kommer verkligen bli tomt utan henne, och jag känner mig lite nere just nu.

Imorgon ska vi åka till stranden en sista gång, och sedan gå på ett avskedskalas för henne hemma hos Nicole. Trots att Luisa hela tiden längtat hem väldigt mycket, så vet jag att hon tycker att det är ganska sorgligt ändå..

Idag är jag inte en snäll person, inte det mista.

IgÃ¥rkväll kom nämligen David in med hundburarna i mitt rum, sÃ¥ att hundarna skulle fÃ¥ vara här inne under helgen. Han och Anna ska nämligen upp till San Francisco för att titta pÃ¥ ett football game, och Davids föräldrar ska bo i deras rum i helgen som barnvakter…

Tillbaka till hundarna. Hela kvällen var de otroligt gulliga och följde min minsta rörelse. Så fort jag sa något så började de båda vifta på svansen.

Men natten sedan. Jag sov knappt någonting, då de vägrade sluta hoppa runt, gläfsa och skälla. Mitt i natten var jag tvungen att gå ut med den minsta, då han var helt omöjlig. När vi gick hemåt igen i kolmörkret, upptäckte jag att jag var utelåst! Grattis Charlotte. Efter ett tag kunde jag iallafall väcka Hank, Davids pappa, och han kom och låste upp dörren.

Senare på natten kände jag att någonting flög in i min säng! Jag försod ingenting, då hundarna satt i sina burar. Då var det lillen som på något sätt lyckats öppna sin bur och sprang löst i rummet. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att golvet var blött..?

Ja, jag har inte fått mycket sömn inatt kan jag säga. Nu åker de UT!!

  IgÃ¥rkväll dÃ¥ de var söta…

Jag hÃ¥ller inte med om värdfamiljens sätt att hantera sina hundar. Det är hemskt att de behöver sitta i bur, men jag har ingen rätt att ändra pÃ¥ detta. Inga promenader fÃ¥r de heller. Men ah, jag är fortfarande sur pÃ¥ dem…