september, 2008

Trots att Santa Barbara är en av de mindre religösa ställena i USA, så har jag redan träffat på många väldigt religösa personer. Min värdfamilj är nog ateister enligt dem själva och jag var lättad när jag försod att jag inte skulle behöva följa med dem till kyrkan flera dagar i veckan.

På min Ceramics lektion sitter jag nu tillsammans med tre jättetrevliga tjejer, men det är väldigt ovant för mig när de under lektionerna pratar så öppet om religion. Jag tycker absolut inte att det är fel eller så, det är bara det att jag absolut inte är van vid det. I Sverige är man ju nästan ansedd konstig om man tror på Gud.

Dessa tjejer pratar iallafall om alla saker de hittar på med sina kyrkgrupper, och det är nästan så att jag önskar att jag kunde gå med i en. Jag väldigt välkommen, blev inbjuden redan första dagen jag pratade med en av tjejerna , men det skulle kännas väldigt dumt att bara gå med sådär, i en desperat jakt på vänner. Nej, jag tror jag får stanna hemma trots allt.

Kan ni se vad jag just upptäckt? Det stÃ¥r en björk pÃ¥ vÃ¥r framsida, och trots att det faktiskt är höst sÃ¥ har den inte släppt alla sina löv pÃ¥ marken och gett dem alla höstens färger. Nej, löven sitter kvar pÃ¥ trädet och har helt enkelt vissnat…

Jag är inte riktigt van vid detta klimat!

Föresten så skulle ju jag ta bussen downtown för att shoppa, men tydligen hade bussarna nya tider för söndagar nu. En busschaufför stannade vid busshållsplatsen och berättade detta för mig, tack vare den vänlige karln slapp jag sitta där och vänta i onödan.

Istället gick jag bara till mataffären och innhandlade en massa frukt och (förlåt) en cookie. Väl i kassan fick jag veta att vindruvorna kostade över 8 dollar! Jag blir så arg för jag kan ju aldrig klura ut vad lösviktsaker kostar, eftersom detta himlans land inte vill använda metersystemet..!

Idag har jag cyklat till stallet alldeles ensam, på en cykel som tillhörde en åttaåring, utan att veta vägen till dit jag skulle. Väl där gjorde jag iordning en häst alldeles själv, med saker som jag inte visste vart de fanns, för att sedan hoppa en bana med en häst som egentligen är lat. (först ville han inte ens trava, men efter en himla massa uppvärmning fick jag igång honom till världens finaste hopphäst!)

Jag måste nog säga att jag är nöjd!

  The champion…

  The fancy barn…

Snart ska jag snart skriva min engelskauppsats, för att sedan ta bussen downtown för lite shopping. Nu mera har jag varken hela jeans eller hela skor, så det är verkligen på tiden att jag inhandlar lite nytt!

Vad fasen? Jag som skulle gå upp klockan tidigt tidigt, låg fortfarande kvar i sängen när klockan slog elva.

Orsaken var att jag hela natten haft någon slags hemsk magkramp. Jag misstänker just nu att jag blivit mildt matförgiftad. Det blev alltså inget race idag heller, istället har jag varit hemma och försökt bota det onda. Det har inte lyckats så bra, eftersom jag fortfarande mår dåligt. Jag ska snart gå och lägga mig, och hoppas att jag mår bättre imorgon..

Idag har jag föresten lagat mat för första gÃ¥ngen i detta landet, fullkornspagetti och baconsÃ¥s sÃ¥klart! Det blev inte riktigt detsamma som hemma, dÃ¥ grädden hade väldigt lÃ¥g fetthalt. Jag tror att det blir samma mÃ¥ltid imorgon ocksÃ¥…

Familjen är borta i helgen, så deras vän Allison är här och vaktar huset/hundarna/mig. Det är lite skönt att inte vara ensam faktiskt!

Jag var lite rädd inför dagens träning, eftersom jag fortfarande är ganska förkyld och dessutom inte har sprungit på en hel vecka.

Min oro var fullkomligt i onödan! Vi hade världens mest underbara träning, ni skulle varit där. Först så tog vi alla bilar, och for längst med världens skumpigaste väg för att ta oss till stranden vid UCSB.

Väl där tog vi av oss skorna och började springa ut med strandkanten. Efter några hundra meter styrde en av våra coacher ut mot vattnet, och fortsatte springa precis längst vattenbrynet. Det var hel underbart när vågorna kom svallande mot fötterna, och det kändes som om man kunde springa för evigt!

Efter kanske en kvart så vände vi tillbaka, och det var då man började känna smärtan komma. Den förut så mjuka sanden hade börjat flå upp våra fötter, men vi fortsatte att springa eftersom man helt enkelt ignorerade smärtan. Det var så fruktansvärt vackert, tänk er att springa längst Kaliforniens soliga stränder, med vattnet skvalpandes runt fötterna. Oslagbart.

När vi var tillbaka där vi startade, sprang alla ut i havet med kläderna på! Vi badade och simmade, det var väldigt skönt efter den varma löpturen. Det var surrealistiskt att se hela laget i vattnet med löparkläderna på, plaskandes i de underbara vågorna.

MÃ¥ste jag säga att detta var en galen och underbar träning..? Det var värt det tusen gÃ¥nger om, trots att mina fötter är fulla av tjära och jag knappt kan gÃ¥ pÃ¥ dem just nu…

Detta har varit en väldigt lång dag, och jag är oerhört tacksam över att vi har sovmorgon till klockan 9.00 imorgon. (Eftersom alla har samma schema, har hela skolan samma sovmorgon)

Under min första lektion, vilken var engelska, fick jag reda pÃ¥ att vi skulle skriva en uppsats. Det krÃ¥ngliga är att de skriver uppsatser pÃ¥ ett väldigt speciellt sätt här, och jag har inte alls klurat ut hur man ska göra. Jag känner mig total lost och ganska förtvivlad…

På väg till min andra lektion ringde den gälla skolklockan en enda lång signal. Folk började springa och jag kände mig förvirrad till tusen. När jag småjoggade fram till klassrummet, drar läraren in mig i salen och smäller igen dörren. Ljuset stängdes av och alla satt tysta. Några minuter senare ringde klockan igen, och jag fick reda på att det var ett shooting-drill. Alltså som brandövning fast för school shootings.

Trots att jag inte skulle springa under dagens tävling med Cross Countryn, var jag ändå tvungen att stanna och heja på de andra. Jag och en annan tjej gick och satte oss en bit in på banan där vi trodde folk skulle ha det jobbigt, och förstå vilken tur att vi satt just där!
  När de första tjejerna kom springande förbi oss, börjar en tjej i täten plötsligt att gå. Hon vacklar till och faller ned i diket vid vägkanten. Vi rusade fram till henne, medan tjejen rullade runt på marken. Hennes ögon snurrade helt vilt, och jag trodde att hon hade något slags anfall. Vi skickade en kille att hämta coacher och sjuksystern, och efter någon minut började tjejen på marken vakna till. Hon hade då ingen aning om vart hon var, och såg så förtvivlat rädd ut.

Det var en himla läskig incident, jag förstÃ¥r inte hur hÃ¥rt vissa av de här löpartjejerna pressar sig…

  We’ve got your back..!

Sjukling som jag är, har jag spenderat mycket tid idag vid datorn. När jag försökte lista ut vad en resa till Hawaii skulle kosta, så gjorde jag en liten upptäkt.

EF, alltså organisationen jag åkte hit med, annordnar resor innom USA för sina studenter, och ett av resmålen är då Hawaii. Ett annat resmål är California, och det var när jag läste beskrivningen om resan där som jag blev förånad.

Man känner sig lite speciell när man bor i en stad dit de ger resor för att uppleva det bästa av USA. Jag hade en himla tur med min placering…

Föresten så har jag varit duktig idag och gjort alla mina läxor. Dock har jag en känsla av att morgondagen kommer föra med sig ännu mer av den varan..

Jag tror att det är på grund av min förkyldning. Jag vet inte alls vad det skulle kunna bero på annars.
  Det är nämligen så att jag har fått en känsla av att det är höst. Ja, det är nästan så att det känns som om det börjar bli vinter. Kanske är jag så programerade på att det ska bli kallare vid den här tiden på året, och att det är därför som jag tror att vi går mot mörkare tider. Som en inbygd klocka på något sätt. Det är iallafall en väldigt stark känsla, och helt oförståelig om man tittar ut genom fönstret under dagen och ser den gassande solen mot en ljusblå himmel.

 Kanske är det ett tecken pÃ¥ att jag faktiskt är svensk? Trots att jag inte gillar potatis…

Här kommer nu lite fler bilder ifrån helgen. Ni ser hur förskräckligt höstlikt det är här just nu.

  Campingplatsen, full av utbytesstudenter…

  Svenska Marcus, jag har aldrig varit sÃ¥ glad i svenskar…

  Tyska Alex, Marion, och en annan halvskum ledare

  Ett sÃ¥ fruktansvärt amerikanskt fenomen hittade vi uppe i skyn…

  På väg mot stranden!

  Pismo Beach’s pier, underbart..

  Ready to surf!

Jag har haft en fruktansvärd, men jätterolig helg! Förkylningen bara dundrade på, och idag är tredje dagen med hög feber. Men med mycket drogning såg jag till att inte missa alla häftiga saker under helgen..

Första natten var verkligen hemsk. Redan innan vi gick och lade oss, så var vi frusna. Kudden hade jag naturligtvis glömt hemma, och min sovsäck var egentligen en flisfilt. Trots att jag hade på mig dubbla tjocktröjor, så var febern ännu värre när jag vaknade dagen där på.

När solen väl började värma upp oss alla, så blev det riktigt trevligt. Vi paddlade kajak, och jag såg en livs levande delfin simmandes i Stilla Havet.. Efter tupplur för min del, så åkte vi ett helt gäng utbytesstudenter ner till stranden för att surfa. Det var skitsvårt och alldeles underbart!! Någonting jag absolut måste göra igen!

  PÃ¥väg mot stranden, surfkillar frÃ¥n Pismo Beach hjälpte oss igÃ¥ng…

Det som nästan var allra bäst med helgen, var att träffa svenskar och norrmän! Folk som är likadana som mig, som förstår.. Jag pratade med så många som tänkte på exakt samma saker som jag gjort de senaste månaderna, och det kändes väldigt underbart, som en lättnad. Men jag måste erkänna att det var väldigt skumt att prata svenska igen..!

Imorgon blir det ingen skola för min del, förmodligen en dag i sängen tillsammans med läxor och snytpapper. Trots att helgen absolut var värt det, sÃ¥ mÃ¥r jag himla dÃ¥ligt just nu. Om man har feber, dÃ¥ vill man ju sova i sin riktiga säng…

Men nu ska surfartjejen gå och lägga sig, förhoppningsvis mår hon bättre imorgon!