You are here: Home >Archive for the ‘Skriverier’ Category

Grannsämja

Imorse då båtflickorna satt och avnjöt sin helgfrukost, knackade det lite försiktigt på ytterdörren. Besökare är något vi inte haft allt för många av här, och därför blev vi mäkta förvånade. Vid dörren stod nu vår grannes syster, som även hon visade sig vara vår granne. Tydligen bodde hon två båtar bort.

Nämda dam  bjöd hur som helst hem oss på födelsedagskalas.Vi tackade ja, och trots att vi bävade något inför visiten, trippade vi ändå dit fram emot kvällen för att visa att vi var civiliserade töser. Två timmar och var sin bit äppelkaka senare tyckte vi ändå kunna säga oss vara inne i granngemenskapen. Inte illa för en vanlig söndag!

Under tiden fick vi dessutom reda pÃ¥ orsaken till den senaste tidens ökning i vÃ¥r bÃ¥ts gungning (och därmed även grunden till min nyfunna sjösjuka). VÃ¥r närmsta granne hade nämligen tagit bort en av vÃ¥ra förtöjningsrep, eftersom han tyckte det blev mer behändigt att parkera sin lilla plasteka dÃ¥. Vi fick löfte om att detta rep Ã¥ter ska sättas fast. Det där med sjösjukan gav honom nog lite dÃ¥ligt samvete…

Välparkerad plasteka


Ensligt sällskap

Det här har varit den mest osociala dagen i världshistorien. Typ. Iallafall jämfört med Maries finfina Sara-dag. De har shoppat, fikat och umgåtts hela dagen, och nu är de ute och äter på någon fin italiensk restaurang. Själv har jag försökt att plugga, men misslyckats, och istället lyckats slösa bort en hel dag med att hitta på ursäkter för att inte öppna skolböckerna.

Denna smÃ¥tt patetiska kväll har jag ätit hämtpizza och druckit ett glas vitt i mitt eget sällskap. Att jag ocksÃ¥ pratat i telefon med bÃ¥de mamma och Amanda gör ju i och för sig aftonen snäppet mindre sorglig, och nästan, nästan en gnutta mysig. Men inte riktigt…

Här borde jag infoga en bild som gör inlägget lite mer intressant, men eftersom jag inte fotat på år och dar ligger kameran nedpackat i någon plastback på övervåningen. Det får helt enkelt duga med denna text för ikväll, och så sätter vi hoppet till att jag lyckas börja fota igen inom en snar framtid.


I väntan på en fredagskväll

Fredag är väl menad att vara studenternas pluggdag, helt föreläsningsfri som den är för de flesta. Vanligtvis brukar jag inte ha sådan lyx att jag är ledig på veckans bästa dag, och nu när jag, som idag, äntligen är det, vill jag ju knappast spendera den med nosen i fysikboken.

Därför har vi idag gjort staden (investerat i nödvändigheter så som nagellack, eyeliner, och vackerfinkjol), handlat mat på vårt kära Willys, och städat iordning inför kvällens förfest. Ett gäng forna skarabor ska titta förbi ikväll, och dessutom får vi finbesök i form av Maries Sara.

Eftersom jag som vanligt är klar en timma före Marie, sitter jag nu och strosar runt i cybervärden och läser om parisiska studier…


Snurr

Det finns så mycket man kan känna om man är en människa. Är man dessutom en IB-student i examinationstider, då är det rackarns inte lätt. Känslorna åker berg-och-dalbana, och tankarna snurrar runt i evig evinnerlighet.

Men som sagt slösar man energi om man är nervös, och man kan inte göra mer än man gör. På söndag ska jag vara helledig och stressa ned, och sedan är det banne mig full fart framåt!


Morgonplaner

Min väckarklocka har den mycket irriterande vanan att pipa högt och gällt, just när jag absolut inte tänkt gå upp. Möjligt är, att en amitiös tanke flugit igenom mig kvällen innan, om en tidig morgonlöprunda för att rensa tankar och kropp, men att man kan inte kan lita på sådanna infall tycker jag väckarklockan borde förstå. Det är sunt förnuft, och dessutom ska klockan vara någorlunda high tech.

Nu är jag iallafall uppe, vid en lite mer human tidpunkt, och har tänkt att ta ett jättehopp från sängen för att landa inne i duschen. Därefter blir det till att turbostäda huset, eftersom Ellen ska komma och sedan jag märkt att huset visst är tretusenfemtiofyra kilometer ifrån välstädat.


Lova tunt och hålla runt?

Aldrig har jag varit med om att så mycket saker borde göras, samtidigt som inget riktigt blir gjort som det ska, trots att jag ingenting annat gör än just gör. Revision period får allting att snurra i huvudet på mig, och jag antar att tankar virrar lika planlöst förbi i de flesta caring-inquiring-risk-takers jag känner.

Det tankevirrvarret kommit frram till idag (med stor hjälp av ellenflickan) är att jag ska lova mig själv mindre och göra det jag bestämt. Därför gör jag nu tvärt om.

Varje dag ska jag knappra ned några ord här på glammigtsidan. Det är det ena. Dessutom ska psykologi-indexkorten pluggas på femton minuter varje dag, och franska uttryck övas tio minuter innan kvällsdags.

Nu har jag lovat halvtunt och tänkte hålla nästan nästan runt.


Text.

Det känns som att jag står och stampar i bloggen. Jag varken vill eller har motivationen till att ta ett steg i någon riktning. Men ett steg måste ju tas, om det ska finnas någon som helst anledning att behålla detta finfina ställe kallat glammigt.se.

Samtidigt så är det ju mitt ställe. Det är ju jag som bestämmer. Och just nu i detta tillfälle så känner jag för att skriva. Det är ju nästan ett steg. Eller iallafall så är det en fläkt åt en riktning. Och även om det inte är den riktning jag sedan faktiskt väljer, så är det okej. Just nu vill jag bara skriva.

Kanske är det dessutom bra att jag får skriva, ordbajsa, och förmedla mina tankar i text. Det är på något sätt en förmåga jag delvis tappat i och med hela den här karusellen med IB.

Så, detta är en fläkt åt en riktning, och egentligen betyder det ingenting. Det är mest bara en massa text.